Skymning i Sankt Petersburg.

Kvällsluften är spetsad med en föraning om den nalkande vintern. Vittrande fasader rymmer nytt guld men minns en tröstlös strävan. Längs kanalen där det spillda blodets katedral reser sig mot himlen. Flödar en ivrig ström av människor vidare. Med en osalig blandning av aspiration och ängslan i ögonen. Speglade i det oroliga vattnet. Vi de äldsta av vänner. Som förenats här så långt hemifrån. Gäckande livets förgänglighet. Svävande på gemensamhetens vingar. Skålande i frusen vodka. För stunden vi fick.

Dagsregn vid Bollaltebygget.

På en ingivelse ställer vi oss

vid sidan av grusvägen

som slingrar bort.
Mitt i ingenstans

går vi ut efter svamp.
Ungtallarna reser sig omkring mig

och snart är jag upplöst

i skogens fyllda tomhet.
Någon enstaka fågel skriker till

och du är försvunnen.
Bara jakttornen följer mina rörelser.

Över den vattensjuka marken.

Genom älggräset som når till midjan.
Sjunker jag med fötterna.

Söker jag efter landmärken.
Hittar jag inte vägen

som borde gått här.
Är jag allt längre.

Allt senare.
Allt djupare.

I tomrummet.
Där vi möter oss själva.

Solen sjunker sakta över Monastery Beach.

Som för att varna oss ringer klosterkyrkan när vi går ner på stranden. Först senare förstår vi hur farliga dessa vågor är. Att de tar med sig några liv varje år. Men vi utmanar dem lättsinnigt. Ser hur snabbt de tornar upp sig. Hur de genast bryter och faller in i sig själva. Hur de exploderar och nafsar efter våra ben. Vi ser solen bli allt rödare. Havet allt djupare. Våra spår i den grovkorniga sanden suddas ut. Vi ser. Våra ansikten bli tydligare. En bråkdels evighet. Allt. Vi behöver.

Fredad stund i Prenzlauer Berg.

Solen når knappt ner

genom de höga trädens grenverk.
Till den hemlösa kvinnan

som sover obekymrat

i sitt avskilda hörn.
Som är vårt enda sällskap härinne

på den undangömda

och halvt igenvuxna kyrogården.
Bland fallfärdiga gravmonument

pepprade med kulhål.

Som om det gick

att dö två gånger.
Som om slutstriden

nyss hade stått.

Som om såren aldrig

kan läkas helt.
Tänker jag på

att i en stad av krigsmonument.
Finns det inget över offren

för det särskilda kriget.
Som fördes mot kvinnorna.

Som inte var fredade

ens när freden kom.
Som ofta dog

två gånger.

Semesterslut i Sommarsverige.

Slagregnet torkar på asfalten och luften klibbar mot kinderna. Vi stuvar utemöblerna i källaren och minnena i hjärtat. När som ängen gulnar och äpplena mognar. Släpper jag anspråken på viktlöshet. Fladdrar en lätt oro förbi. Sipprar ett obestämt vemod igenom. Lämnar jag stunderna som lovade oändlighet. Njutningen som verkade gränslös. Högt ovanifrån. Landar vi tungt igen. Bortanför drömmarna. Nära livet. Med vingarna i behåll.

Solen flödar vid Ebbarp.

En torr värme

härskar över fälten.
Långa dyningar sveper

genom det mogna vetet

och majsen går hög.
Det är långt till nästa själ

och som en skeppsbruten

står jag vid livbåten.
Bland den strandade bråten.

I vraket av gården

som plöjde genom årsstiderna.
I spillrorna av all möda.

I spåren efter dem

som tämjde jordhavet.
Går jag mellan rostande redskap

och sjunkna byggnader.
Där livet spolades upp

och blev liggande.
Inväntar jag nästa skyfall.

Uppgränna i skyfall.

En ridå av regn drar in över Vättern.

Det första augustiljuset

förvandlas till droppar

som smattrar mot växthusglaset.

Åkrarna med moget vete

forsar ner mot bråddjupet

när himlen öppnar sig igen.

Detta storslagna landskap

som alltid talat till mig

med en självklar förtrolighet.

Får svar från någon långt därinne.

Har fått mig att återvända

ännu en gång.

Som om jag kom

någonstans härifrån.

Känner jag igen mig.

Randen av träd mot vattnet.

De blånande skogarna.

Humlan på väg mot blomman.

Det är vi

som talar till dig.

Vi som är liv.

Kommer alla

någonstans härifrån.

Åskväder vid Batteriudden.

Höga skyar rör sig

in över fjorden

i mäktiga formationer.
Världen går i blygrått

och regnet är inte långt borta.
Blodröda vajar rönnbären i vinden.

Som av saknad

har någon byggt en plastkopia

av kanonen som stod här.
Pekande mot himlen

i en tom gest.
Oförmögen att göra skada.

Går jag vidare utåt klipporna.
Bort ifrån idén

om att jag har en fiende.
Undan tanken på förstörelse

som något konstruktivt.
Söker jag skydd

längre in i mig själv.
Flyr jag längre ut i havet.

Ensam med kraften

vi inte kan besegra.
Laddar jag om.

Dagsmeja på Stångehuvud.

Fast vinden är svag

hörs tusen små bränningars

sorl från ytterskären.
Prydligt travade på varandra

väntar de skrotade granitblocken

inte längre på att bli gravstenar.
Men ännu en miljard år

på att åter få flöda

som honung.
På att födas ännu en gång.

Rodnande av sinnliga drömmar

om rörelse och oformlighet.
Sitter jag bakom lä

allra längst ut och känner

den svaga värmen

från vintersolen.
Hör jag vattnet porla

under skrevans is.
Som den stigande nymånen.

Kall men berörd

av den innersta hettan.

Vårsignaler vid Råö.

Det långa mörkret är över och på uddens läsida värmer solglittret. Godmodigt fiskar svanparet i strandbrynet men annars är jag själv med världsalltet. I den intensiva stillheten. Spetsas mina sinnen. Någonstans därutifrån hörs ejderhannens lockrop. Havets oupphörliga andning. Djupens tysta sång om födelsen. En första spricka i livets ägg. Och från ännu längre bort. Som om radioteleskopet var mina öron. Som om själen talade evighetens språk. En döende stjärnas sista ord. Utan ljus. Är jag inget. Utan mörker. Skulle jag aldrig varit.