Blå skymning på Älvsborgsbron.

Förbi mig som en svärm av eldflugor

rusar människorna hem till sina liv.
Högt ovanför balanserar måsarna

obekymrat på vinden som rycker i mig.

När jag lutar mig ut över räcket

och ser mellan balkarna.
Får jag svindel av vågorna

långt därnere.
Osar det svavel

från den flämtande evighetslågan.
Undrar jag om det var här

hon klättrade över.
Tänker jag på modet

som krävdes för det.

Rinner tårarna

för den yttersta ensamheten.

För att jag inte fanns här just då.
För att det kanske inte

hade gjort någon skillnad.

För att smärtan

kan vara så stor.
Även i den flyende skymningstimmen

när hela världen är som vackrast.

Även när livet fortfarande

är ett väntande äventyr.
Men vingarna som bär

oss över avgrunden.
Inte vuxit ut.

Parc de Saint Cloud mellan vårregnen.

Det droppar från träden i den plötsligt varma solen. Medan korparna plockar tyst bland fontänens tusenskönor. Ser jag stadens alla torn i fjärran. Skrider den sista drottningens ande längs de dolda stigarna. Hon som giftes bort som barn. Som dömdes till giljotinen av herrarna i tribunalen. Som anklagades för att ha svikit sitt folk. För både slös och lösaktighet. Som drar sin slöja genom de vittrande resterna av sitt slott. Hennes okuvliga sång invävd i vårfåglarnas. Bespara mig din ömkan för jag är försonad med mitt öde. Tillfreds med att ha följt ända till slutet. Min rena lust.

Nästan mörkt vid Haga kile.

I det kalla diset går mina steg mot udden. Genom den höga vassen där tiden gömmer sig. Under flackande råkor som söker ett träd för natten. Ut till den dolda klåvan där spillrorna av ett fiskarliv ligger spridda. Där jag känner närvaron av någon som gick runt här. Bland små sinnrika anordningar av repstumpar och brädlappar. Där ekan fortfarande stampar hoppfullt i vågorna. Som om propellern satt kvar på den rostiga utombordaren. Som om han vilken dag som helst. Skulle vara tillbaka. Styra ut. Genom gattet.

Genom Västerskog till havet.

En kulen dag när våren kämpar. Pressar vi rullstolen mellan stenarna på stigen. Över rötterna som griper efter fäste. Under grenarna som söker ljuset. Syns viken där han låg i den varma sanden. Nyss kommen till den här världen. I lä för den gråkalla vinden. Äter vi matsäcken och dricker vårt te. Ser vi ut över livet. Rakt igenom tiden. Hans nyfikna väg hit. Hans oförtröttliga lust att gå framåt. Den långa vägen tillbaka.

Hårda vindar i Bullerkammaren.

När jag går

över regnvåta klippor.
Smattrar kapuchongen

mot mina öron.
Drar byarna i mina ben.

Tumlar skummet

över skrevorna.
Ser jag rakt in

i stormens öga.
Hör jag tystnaden

mitt i raseriet.
Frånvaron

av andra ljud

än luftens och vattnets.
Närvaron av urkrafterna.

Rytande i mina öron.

Ser du vågorna explodera.
Ge sig hän

före upplösningen.
Hör du alla själar.

Som tystnat innan dig.
Du lilla korn av salt.

Alla helgons afton vid Danska fall.

Stolt håller bokarna

fast vid sina blad.
Naturen stillnar

inför den långa sömnen

men forsen rusar förbi

som om det vore bråttom.
På resterna av järnbruket

lyser mossan allt starkare

just innan mörkret lägger sig.
När plötsliga kaskader

skvätter över mig

och sliter i mitt sinne.
När vattnets brus bedövar mig

och jag släpper taget.
Virvlande iväg nerför fallen.
Handlöst allt som var jag.

Idén om godhet

och potentialen för ondska.
Fräsande

i den jordfärgade strömmen.

Ett glödande hjärta

som smiddes till fasthet.
Böjdes till foglighet.

Vässades till försvar.
Av all världens mjukhet.

Ett ljust regn över Place Pigalle.

Lystet drar jag in röken från de rostade kastanjerna och passerar de luggslitna butikerna längs Boulevard de Clichy som säljer förlovningsringar och billig njutning. Det är glest mellan turisterna och bistra inkastare försöker dra in mig bakom draperierna. Men jag går upp på berget. Ovanför alla ljusgrå fasader som lyser så oförklarligt starkt i skymningsljuset. Precis som de gjorde den där gången jag förälskades i henne. Vid den vita kyrkan som ruvar på hennes hemlighet. Det bultande hjärtat. Som inte låter någon åka härifrån. Utan att lämna en bit av sitt.

Loj september i Kinneviken.

Längst ut på sandreveln dansar ett ungt par tango i solglittret. Varsamt och dröjande som om något stort stod på spel. Slumrar jag på klippan häruppe i den milda sjöbrisen. Medan syrsorna spelar lågmält och en mås gör sig hörd därute. Medan korna rör sig omkring oss på hällarna. Sävligt sökande efter något. Stannar de nyfiket alldeles nära. Vädrar i luften som för att tyda oss. Tittar storögt som om vi var det udda inslaget. Vandrar de vidare genom den flyende dagen. Som om vi inte alls var viktiga. Vår dans med tiden.

Saraband vid Nääs Slott.

Uppe på kullen står de höga ekarna i en stolt ring. Medan de vördnadsfullt bugar mot varandra i vindbyarna. Hör jag för mitt inre. Allvarsamma stråkar inleda dansen. Virtuosen värdigt famna cellon. I hela sitt smärtsamma vemod. I all sin oförlösta åtrå. Hör jag spinetten med strama tyglar hålla takten tillbaka. Valthornen lidelsefullt beröra. Pukorna explosivt förlösa. När solen bryter fram mellan låga snömoln. Vårfloden spränger genom brovalven. Flingorna yr över de vajande grenverken. Smältande mot den blottade jorden. Där längtan värkt ut. Lusten tagit form. Nytt liv spirar.

Födelsedag på Skeppsholmen.

Solen blixtrar i Saltsjön medan vita skärgårdsbåtar rycker i sina förtöjningar. Inne i museets halvdunkel tittar mangafigurerna nyfiket när jag ger mig själv en bok om haiku. Någon gång nu  såg jag världen för första gången. Någon gång nu började berättelsen skrivas. Den om pojken som såg i mörker. Om brådskan att leva. Några korta rader. Om hur universum blev till. Och han vågade sig ut i ljuset. Någon gång nu.