Atmosfäriska störningar i Vivljunga.

Ovädren tornar upp sig och det är tomt på landsvägen. Människans strukturer det enda fula. Himlen det enda tidlösa. Jag den enda människan. Kvar efter apokalypsen. I en sprakande eter. Med bara tystnaden och vinden. Ritar jag på en ny värld. Av vatten och aska. Blir nektar och jord. Av kaos och villfarelse. Vördnad och innerlighet. Hette du kärlek. Som räddade mig.

44 grader i Aït Benhaddou.

Svalkande som en drakes andedräkt kommer vinden in från Anti-Atlas. Sliter i den lilla oasens palmer och lägger ett fint damm på allt. Här längs den gamla karavanvägen vid porten till Sahara. Där torkan tränger allt djupare. Där de nakna bergen tycks helt likgiltiga inför hettan. Där de sakta låter sin brända hud vittra till stoft. Ser jag från bussfönstren på vår resa från skugga till skugga de ensamma männen. Därute i ett landskap utan nåd. Grävande i den steniga marken. Gående med en trasig cykel. Bara stående vid en sinad källa. Stirrande framför sig. In i den förgörande elden. Som brinner i oss.

Vårkänning i Kolvik.

Fläckar av snö

ligger kvar på skuggsidan.

Husen på Nordöarna blänker vita

som ostronskalen i den våta tången.

Dybottnen är torrlagd

av den ljusa luftens tyngd

och sillen leker i det strömma vattnet.

Bohusjollen längtar

efter att skrapas fri från fjolåret.

Efter att tjäras och känna

mysteriet under kölen.

När solen bryter igenom

och bilfärjan lyser gul mellan skären.

Sitter vi en stund

på ljugarbänken bakom sjöboden.

Hör smältvattnet porla.

Fasanen skrocka inne bland träden.

Livet som flytande tillit.

Sippra ut i havet.

Överskyat på Manhattan Beach.

Genom strömmen av helgfirare

rullar vi fram på strandpromenaden.

Längs de glänsande husen

där cocktailsorlet sipprar

ut genom altandörrarna.

Förbi glasterrassen

där marinkårsflaggan fladdrar i brisen

och världspolisen

tar en kall öl mellan krigen.

Förbi parkeringsplatsen

under kraftverkets skorstenar

en hel värld därifrån.

Där jetmotorerna rusar rakt över oss

och stora familjer

från stadens glödheta innandöme

samlas runt osande barbecuegrillar.

Ända upp till Venice

där turisterna får massage

och vi köper färgglada skallar

till de dödas dag.

Medan de hemlösa

förbereder sig för natten.

Klarvakna mitt i drömmen.

Om allas lika möjligheter.

Senvinterskymning vid Kullaberg.

Ner i ett hav av ljus

sjunker solen.

Det mörknar redan

i bokskogarna

på norra sluttningen

och alla är på väg tillbaka.

Som för att avhandla en ödesfråga

har sångsvanarna samlats

ute på fältet.

När vi trevar oss

nerför den branta stigen

över trädens nakna rötter

ännu halare av frosten.

Passerar genom öppningen.

Tränger oss in i gångarna

mellan glatta väggar.

Hör andetagen från vattnet

den pulserande tystnaden

från stenarnas inre.

Kommer tanken till mig

att vad fysiken kallar

död materia.

Tillskriver den också.

En levande kraft.

Askimsbadet i en bister vind.

Som om alla färger tagit slut. Som om livet var en industriell process. Som om den byggts för kråkorna som snart drar vidare. Sträcker piren ut sig i all sin ödsliga längtan efter ordning. Sin stela skräck för kaos. Sin kliniska gest av generositet. Vågrät i en strävan efter utjämning. Lodrät i en antydan om fallhöjd. Vinkelrät i en önskan om normalitet. Är den för barnen som kom från ingenstans. Från skärvorna av en struktur. Från allt som slagits sönder. Från ett sluttande plan. De små vinddrivna som går förbi mig i snålblåsten. Som bara har att kalla sitt hem. Flyktingförläggningen längst in i viken. Något att stå på. I stormens öga.

Rya kyrkoruin på de dödas dag.

Jämngrå skyar hänger tungt

över blödande lövskogar.
Som för att trotsa mörkrets intåg

kvittrar småfåglarna tappert

medan skymningen faller.
Sitter jag i långskeppet

med bara himlen som tak.
Driver jag sakta iväg.

Bort från motorvägens susande.

In i tomrummet

och all den tystnad

som ryms därinne.
Låter jag duggregnet falla fritt.

Mellan lutande gravstenar

och inskriptionerna

som vittrat bort.
Känner jag en närvaro.

så tydligt nu

när ljuset flytt

och natten är här.
Som får mig att älska.

Allt som lever.

Mörkning vid Skallen.

Över klipporna rullar oceanen in som turkosa längtor. Tumlar skummet som lösryckta tankar om självet. Sänker sig vinterskymningen. Som en storskarv över sina frusna ägg. En erinran över glömskan. En visshet över villfarelsen. Just när fyren tänds. När lotsbåten återvänder. När tryggheten är ett enda ljus i natten. Går månen upp över fästningen. Skörheten över styrkan. Utforskandet över vetskapen. Att jag finns till. Var bara en idé.

Naken vårhimmel över Änggården.

I den plötsliga mildheten drar jag av presenningen från trädgårdsmöblerna. Tvättar rent deras vita skinn från höstregnens lerstänk. Medan solen oblygt smeker min hud. Väntar syrenen otåligt på att få klä sig i lila. Medan häggen ensam lyser ljusgrön uppe på sluttningen. Prasslar koltrasten bland fjolårslöven. Tills kvällen kyler luften och den svarta silhuetten sitter högst upp i körsbärsträdet under de tidiga stjärnorna. Medan krokusarna dansar barbenta en sista gång runt magnolian. Stannar vi upp och lyssnar. På skönheten. Hos det återkomna ljuset. Innan den kosmiska natten. Skyler oss igen. 

Vårsöndag i Porte de Clignancourt.

Värmen dallrar mellan tälten

där rastlösa män säljer märkeskopior

och afrikanska smycken.
Där hemlösa barn sitter hopkrupna

i ringledens betongskugga

medan turisterna rinner förbi

mot antikmarknaden.
Där jaget löses upp

i en malström av andra.
Botaniserar vi

bland obskyra litografier

och förgyllda empirmöbler.
Tills han ur en låda gamla foton

spolas upp som ett strandfynd.
Han som en gång var så viktig.

Den störste i sin egen lilla värld.
Bilden av den yttersta ensamheten.

Som är ett jag.
Men inte längre ett du.
Som nu har blivit

någon för mig.

Som jag aldrig skulle drömma om

att lämna kvar.