Solglimtar i Stockhult.

Höstregnen avlöser varandra

över mörknande skogar.
En orolig västanvind flyr bort

mellan de höga bokarna

som vakar över allt.
I gläntan där någon rest en sten

över soldaterna som bodde här.
I gränsbygden där kriget härjade.

Är allt som återstår

en gärdsgård i långsamt sönderfall.
Jagar jag vidare

efter den goda manligheten.
Bland alla män

som faller runtomkring.
Träffade av sin egen eld.

Söker jag honom.
Som inte följer sitt begär.

Som har andra vapen än våld.
Som värnar det skyddslösa.

Som inte räds sin svaghet.
Som ljuset jag ser ibland.

Lysa upp skuggan.

Enslig samvaro på Kunoy.

I landet utan träd står jag mitt i en skog. Är världen tom på människor. Rinner bäckarna ur dimman. På öarna i strömmen har mitt sinne stannat upp. Blir det aldrig sommar. Får livet plats. I fårens rike. Finns inga vargar. Störtar marken ner i havet. Finns en nymålad liten kyrka nere vid vattnet. Står en sten över den lilla pojken som inte ens blev ett år. Där bara mjukt gräs växer. Är klipporna vassa. Går vågorna höga. Finns trösten i den svaga doften av backtimjan. I de vänliga orden. I återföreningen med de ännu levande. Finns kärleken. Ser vi meningen. Blir vi hela.

Aprilskymning på Risholmen.

Arbetsdagen är slut

i ytterhamnarna

och bara någon enstaka lastbil

passerar förbi.

Den ihåliga staden av containrar

som reser sig mot himlen.
Ledningarna med råolja

som ringlar genom snårskogen.
Brottstyckena av betong
med sina längesedan glömda funktioner.

Medan ljuset bleknar i väster
och ensamma män

står på uddarna och stirrar.

Susar vindkraftverken

envist i vårvinden.

Håller svanen

vars vithet solkats

av det oljiga vattnet

huvudet högt.

Ska vi göra vad vi kan.

För att ge kraft

åt en sargad värld.
Läkning åt en söndrad.

Skönhet

åt skörhet.

Saharaöknen under stjärnorna.

Luften börjar sakta svalna när solen uppslukas av sanden. I sin outgrundliga godmodighet ligger våra dromedarer på rad utanför lägret och inväntar evigheten. Det är så tyst att jag kan höra sandkornen tumla förbi i den plötsliga vinden. Först ser vi bara Venus. Sedan öppnar sig universum och vi faller tyngdlöst bland miljoner galaxer. Går längs Vintergatan medan stjärnfallen sveper förbi. Reser genom världsalltet en hel kosmisk natt. Tills Karlavagnen går ner bakom den högsta sanddynen och nymånen går upp över stillhetens hav. Är vi. Rymdfarare utan dräkt. Långt bort från kapseln.

Regnvåt fars dag i Cadgwith Cove.

Det dryper om växtligheten

som i en regnskog.
Från den lilla blå kyrkan vid stigen

hörs orgeln förgäves

kalla till gudstjänst.
I den skyddade viken längre ner

står fiskeflottan torrlagd

och väntar på havets välsignelse.
Ligger den anrika puben

där sjömanssånger skrålats

sedan urminnes tider.
Där ale och bitter

gladlynt serveras

till alla som vill ha.

Där vi festar

på musslor och friterad torsk.

Medan djävulen

i en grotta längre bort
sägs vänta med sin stekpanna.

Redo att förtära

varenda en av oss

som prästen kallar

guds barn.

Ängelholms havsbad i rörelse.

Dallrande vandrar

vågornas skum över sanden.
I envisa rännilar

rinner vattnet tillbaka.
Medan kråkorna letar

bland den smaragdgröna tången

och måsarna jagar

över vågkammarna.
Medan kalkvita snäckskal

krasar under fötterna.
Det skyddande pålverket

sakta multnar.
Försvinner fotspåren

bakom mig.
Löses tiden upp

framför mig.

Upphör aldrig bruset

av allt som varit.

Allt vi visste.
Allt vi skulle bli.

Reser sig ur havet.

Vad vi ännu

kan vara.

Säsongsslut i La Vila Olímpica del Poblenou.

Medan containerfartygen balanserar som lindansare på horisonten. Torkar nattens skyfall sakta upp i den småkalla vinden. Festar vi sorglöst på grillade sardiner. Försöker en strandförsäljare pracka på oss billiga smycken. Låtsas jag att serveringarna ute i sanden inte snart ska packas ihop. Att vi ska kunna hålla fast vid den här stunden. Som vi gjort med vår vänskap. När åren rullat in och sjunkit tillbaka igen. Barnen vuxit upp och livet djupnat. De glittrande fynden i vattenbrynet. Blivit allt mer dyrbara.

Ljuspunkter i nattens Shoreditch.

En kolsvart himmel vilar över staden medan blåljusen jagar längs gatorna. Bland finanskvarterens glittrande skyskrapor. Göms en måne i nedan. Bland innekrogarnas glänsande uppåtsträvare. Skär skarpa hjärnor sin bit av kakan. Bland gathörnens uppspolade själar. Lyser bara ett svagt hopp. Gör jag ett sista försök att hålla mig flytande. Klamrar mig fast vid hans tillitsfulla röst. Som hördes över frukosten i designhotellets mysdunkel. There is a light. That never goes out.

Sommartid på Bräket.

När tjälen går ur jorden

och gräsmattorna gyttjas.

Är vi plötsligt utanför våra skal.
Vänder vi vår nakenhet

mot den oblyga solen.
Hittar vi allt

som försvann i dimman.
Översköljda av löften.

Plaskar vi fram

genom allt som kan bli.
Minns vi resan

vi slumrat till på.
Hade vi inte en dröm.

Visste vi inte precis

vart vi skulle.
Allt vi ville.

Din yrvakna skönhet.
Känner jag

i de bländande strålarna.
I den extra stunden av ljus.

Min töande livshunger.
Känner dig smälta.

Under min varma hand.

Torka vid Hassi Elbyed.

En beslöjad flicka fyller några slitna plastdunkar i bevattningskanalen som fortsätter in bland oasens palmer. Vi går under omogna dadlar medan småpojkar från byn försöker sälja billiga fossilhalsband. Små fördämningar i cementfåran styr det svaga flödet till odlingslotterna enligt en noga uträknad tidtabell. Droppe för droppe. Urholkar svetten hungern. Hoppet misströstan. Livet döden. Tillbaka under duschen vid poolen. Stänger jag kranen snabbt. Fylld av vördnad. I ett hav av sand.