Nollgradigt på Fasankullen. 

Vinden har stillnat och isen lägger sig på viken. Långt ute hörs ett svagt forsande från några änder som landar. Motorvägen är utom synhåll men mullrar dovt som en avlägsen invasionsarmé. Bland löven på marken några frusna kantareller och fjädrar från en hök och dess byte. Vi omfamnar varandra som ekarna de mosstäckta bergväggarna. Som livet tiden. Sinnet kroppen. Det är otvungenhetens sista dag och vi följer ingivelsen runt udden. Fast vi knappt kommer fram. Fast det är till ingen nytta. Fast ändå. För skönhets skull.

Skymning i Sankt Petersburg.

Kvällsluften är spetsad med en föraning om den nalkande vintern. Vittrande fasader rymmer nytt guld men minns en tröstlös strävan. Längs kanalen där det spillda blodets katedral reser sig mot himlen. Flödar en ivrig ström av människor vidare. Med en osalig blandning av aspiration och ängslan i ögonen. Speglade i det oroliga vattnet. Vi de äldsta av vänner. Som förenats här så långt hemifrån. Gäckande livets förgänglighet. Svävande på gemensamhetens vingar. Skålande i frusen vodka. För stunden vi fick.

Jämngrått i Aulnay sous Bois.

Tåget stannar till i den franska vardagen. Mannen i smutsig täckjacka försöker charma oss med några muntra toner på musette. Men musiken faller till golvet som regn. Det luktar kryddig andedräkt och fönstren immar. Allt fler trängs i vagnen och ingen är mer än någon annan. Alla är vi den viktigaste men ingen avslöjar sig. Då går han ombord med sin blå toppluva och stirrande blick. Håller tal till alla som vill höra. Om kriget och orättvisan. Vi tittar upp en sekund men färdas vidare. Mot det som ska få oss att stiga mot molnen. Inte falla. Som regn.

Aprilväder på Valön.

Tysta sommarstugor

kurar i snårskogen

och haglet smattrar

mot kapuschongen.
Stillheten följer mig

på stigen ner mot havet

och världen är

äntligen begriplig.
När det försiktigt ljusnar
fast blytunga skyar

släpar över klipporna.
När någon städat strandängen

och lagt all plast

i en prydlig hög.
När jag slutför arbetet

med en manisk iver.
Tills inga konstgjorda färger

längre lyser i strandgräset.
Tills mina händer

är fläckade med olja.

Tills bara de minsta

fragmenten återstår.

Av det förkastade

som var så behövligt.
Av det innehållslösa

som var så betydelsefullt.
Av det tröstlösa.

Har jag förmått

förtröstan.

Världssmärta i Vrångstad.

Efter att ha vält omkull valaffischen. Var jag någon jag inte vill vara. Talades jag tillrätta av den gamle mannen som reste upp plakatet igen. Som inte heller skulle rösta brunt. Stod jag där i den urgamla kulturbygden under granitklippan som formats av inlandsisen. Inne i domarringen med sitt uppfordrande allvar. Hårt dömd av mitt eget samvete. Själva demokratins förrädare. Granskad av de tysta gestalterna i tinget runt omkring mig. Deras tusenåriga röster. Vi ser din ängslan över tecknen i skyn. Vi ser att det inte är du som svikit oss. Vi som alla kom i skepp över haven. Med smärta i våra bröst. Från en värld långt borta.

Mildväder i skogens hjärta.

Dagens sista sol

stryker sig längs våra kinder

och bortanför träden hörs havet andas.

I skogens innersta

är en spindel uppkrupen

på min ena känga.

Plötsligt en morgon

hade jag svepts iväg

genom nattens vindlingar

till en plats utan namn.

Du ropade till mig

men hela tiden glömde jag dina ord.

Du ropade till skogen

men kunde inte mer än hoppas.

Du ropade till dem som gått före

men räknade bara med dig själv.

Tills jag tagit mig hela vägen tillbaka.

Tills mitt öga svarade

och vi föddes igen.

Dinglande i en skör tråd.

Allas våra hjärtan.

En gråmulen dag i drömfabriken.

Molnen hänger tunga över Santa Monica Bay och det är glest på stranden. Men uppe i Hollywood gassar solen över allt som kunde varit. I staden där ingenting är vad det tycks vara och själva verkligheten är en iscensättning. En kuliss som kan göras om. En råvara till illusionen. Där det enda sanna är skenbarheten och vi famlar fram bland rekvisitan. Hur betryggande är då inte de slitna plankorna ute på piren. Det spontana skrattet mellan oss som låtit fasaden rämna. Det fuktkalla duggandet en tidig morgon. I södra Kalifornien. Där det aldrig regnar.

Dimma i väster.

Från någonstans i osynligheten

kommer hägerns hesa skrik.
Det krasar från issörjan

och ingenting är längre givet.
Mer än vassen som vajar

i det flyende ljuset.
Mer än dropparna från träden

i den stumma skogen.
Som världens tårar utan uppehåll.

Går jag längs stigen

med otålig beslutsamhet.
Ensam och ändå

med så många själsfränder.
Marscherande över hela jorden

i den feminina aspektens namn.
Rör vi oss framåt i lös formation.

Utan andra vapen

än visionen om rättfärdighet.
Förenade i en brännande känsla

av angelägenhet.
I en ursinnig kärlek

till allt som är skyddslöst.
Ser vi så tydligt i varandra.

Kraften som har väckts till liv.

Luftfuktig längtan på Landvetter.

Det blinkar i mörkret och våta flygplanskroppar väntar tålmodigt på människorna. Våra förhoppningar tätt packade. Våra framtider så nära att bli av. Våra historier så långt bakom. Bordar vi ovissheten och överlämnar oss. Svävar i gryningsljuset. Högt över det verkliga. Så alldeles nära det drömda. Nuddar vi vad som skulle kunna bli. Söker vad vi inte fick hitta. På väg. Dit vi inte fick gå.

Från Västralt en stark vind.

Ängens ax dansar i byarna

och smörblommorna glöder

i motljuset.
Ovädersmolnen från havet

störtar in över skogen

som stormvågor över ett rev.
Deras skum yrande

över den havsblå himlen.
Genom ådrorna

i de genomlysta bladen

pulserar livets gröna blod.
Medan susandet i kronorna

söver vår tanke.
Sveper den sommarkalla

luften genom oss.
Sjunker solen ner

bakom den mörknande skogen.
Släpper skyarna ett lätt regn.

Skriker vråkarna ut sina namn

till varandra.
Som törstande rop

efter att höra samman.
Formas våra läppar.