Midnattssol över Tindhólmur.

Ljuset fortsätter envist att bryta fram. Fast regnmolnen strandar tungt på topparna. Fast kvällen åldras obönhörligt. Fast lunnefåglarnas ensliga klippö slukas av tidens glömska. Andas dyningen en stilla sorglöshet. Stretar tärnan vidare i den västliga motvinden. Börjar fyren att pulsera på den yttersta udden. Medan årmiljonerna följer på varann och maler ner de stupande branterna till sand. Medan vi finner en stunds ovärderlighet nere vid vattnet. Ser vi långt in i nattens själ. Dit inget mörker når. Bara skuggor av ljus.

Middagshetta vid Tiergarten.

Det gassar i kön till underjorden.
Vi går ner i dunklet

och möter den yttersta ondskan.
Ser in i ögonen

på dem som suddades ut

men vars berättelser

finns kvar på solkade papper.
Som möter vår blick

från familjefoton före hemsökelsen.

Före ljudet av kängor i trappan.
Småbarn från Paris och Lodz

som mötte värre öden än slaktdjur.

Utan namn, utan kära, utan hopp.

Inför den isande likgiltigheten.
Står vi utan ord.

Människor från världens alla hörn.
Tysta som skuggor.

Försöker vi förstå.
Vad vi är kapabla till.

Att inga odjur gjorde detta.
Utan sådana som oss.

Till vila vid Galterö huvud.

Medan tidvattenströmmen rusar genom det smala sundet och sköljer med sig allt. Angör fartyget Trubaduren som ett rymdskepp en jungfrulig planet och plöjer obevekligt in genom farleden. Glider grästuvorna över strandängen som en flyende armé av sjöborrar. Hälsar mig hägern allvarsam med sitt hesa skri. Faller ett stilla regn på ljungen som dog i sommarens torka. Lapar jag i mig vikens tystnad som ett törstande djur. Slår svallet in från ingenstans. Där maneterna svävar som tunna hinnor över gräset. Simmande genom evigheten. Sjunger min varelse.

Uppehåll på Valön.

Skären plöjer genom vågorna.

och ängen är täckt av strandklöver.

Som om det snöat kärlek.

Somnar vi i lä bakom klippan.

Vaknar vi av att korna

nosar nyfiket på oss.

Har någon städat bort all plast

och lämnat kvar

en liten rundad bit drivved.

Som om den skulle till mig.

Som om västergöken gol

för våra bästa jag.

Som om tillfälligheter inte fanns.

Skiner solen slutligen igenom.

Fann den här platsen oss.

Vi varandra.

Allhelgonatid vid Torrent de Galatzó.

Vinden som stryker längs sluttningarna skvallrar om regn. Upp genom dalgången går vi utan särskilt mål. Annat än att följa den uttorkade bäckfåran ännu en bit. Under pinje, mandel och johannesbröd. Över den vittrande kalkstenen. Låter vi vår nyfikna tillit flöda. Berör vi allt och inget. Rider den huvudlösa keruben på en drake utanför kapellet. Tittar härfågeln förundrat på oss en sista gång. Innan den försvinner in bland myterna igen. Innan dropparna börjar falla. Innan vi blir våta inpå skinnet. Och tiden skär ett ännu djupare spår. Genom våra mjuka själar.

Det mörknar över Svarts Både.

Stormen har dött ut

och det är nästan bleke.
Holmarna badar i ett bländande ljus

och förväntansfulla små läten

kommer från sjöfåglar

långt därute på tidens ocean.
Den kortaste dagen har passerat

och solen skulle synts

lite längre än igår.
Om det inte varit för molnryggen

som växer över horisonten.
Som närmar sig ytterskären

med överrsakande svärta.
Som redan döljer

den bortersta udden

med sina första dimslöjor.
Sträcker sig mot solskivan

som en förebådan om Ragnarök.
Förtär elden

som askans osaliga ande.
Kastar en fuktkall skugga över världen.

Där vi packar ihop och går vidare

genom vad som än ska komma.
Med livet under vingarna.

Med minnet av en lust.
Med en föraning om återfödelse.

Pyrande djupast inne.

Atomvinter vid Donsö. 

Öarna förlorar sina konturer i den mjölkvita yrsnön. Helt ensam bland alla båtbryggorna ligger en gammal eka i tapper väntan på sin vinddrivna kapten. Medan skärgårdsbåten stävar ut genom en tom farled och ingen går av vid Sjumansholmen. Står jag ute på däck i den nollgradiga östanvinden där ejderparen vaksamt simmar undan. Känner jag plötsligt igen fartyget som lagts upp just här i väntan på skrotning. Som likt ett spökskepp ur det förgångna glider förbi i likblek tystnad. Skeppet som kom lastat med det dödligaste av allt. Som vi jagade den där mörka vårnatten när vi just blivit regnbågskrigare och världen var svartvit. Som nu ligger här helt stilla. Likt ett bedrägligt löfte om att faran är över. Men just idag ska det värsta inte hända. Just idag ska vi med livets alla färger. Måla oss varma.

Vinterkänning vid Draget. Det är en kall nordan som kommer över fjorden och solen är redan på väg ner. Men jag lägger handen mot den ännu varma klippan och minns en annan tid. Stenblocken som magma på högaffeln när jag bar in dem i dunklet. De förväntansfulla själarna tätt hopkrupna i svetthyddan. Deras hud så nära den glödande graniten. Redo att ge iväg allt det bittra. Nakna som träden nu när löven fallit. Redo för den långa vilan. Nakna som hoppet om liv i mörkret. Redo att födas på nytt. Nakna som slånbären i väntan på första frosten. Drömmande om sötman som ska följa.

Sommarhetta i Ransvik.

Diamantklipporna lyser rosa

i den varmgula solen.

Havet stillnar

och långt ute i diset svävar Själland.

Det är fullt med folk på stränderna

men här är vi märkligt ensamma.

Där det första av Sverige

reste sig ur istidens smältvatten.

Där de första migranterna steg iland

och högg ut ett liv ur stenen.

Känns vattnet isande

mot vår varma hud.

Stiger vi upp pånyttfödda.

Som de första varelserna på land.

Miljoner år efter att magman kallnat

där vi står.

Med livet vi skapade.

Ur erövringen av det okända.

Ur attraktionen till vår motsats.

Ur hettan som uppstod.

I vårt möte.

Lövsprickning vid La Seine Musicale.

Regnvåta gator slutar i en undanskymd flodkrök. Där änderna skyddar sina nyfödda från måsarna. Där husbåtarna sover stilla i strömmen. Där rostande teknik flyter i bakvattnet och en tegelkuliss är allt som återstår. Av gammelindustrin som fick landet i rullning. Av de föråldrade principer som nyss hette utveckling. Finns ingenting kvar på ön som var en bilfabrik. Där kulturens arbetare nu tagit över. För att med scenkonsten som verktyg. Skydda vår framtid. Från alla dem som nu är tondöva.