Änggården i första snön.

Lika vita

som de fallande flingorna

står utemöblerna kvar på gräset.

Ligger magnolialöven

okrattade vid kryddlandet.
Klättrar de avklädda träden

uppför berget.
Gömmer vi oss under täcket

som koltrasten under azalean.
Går jag ut i bara morgonrock

med sekatören.
Medan snökristallerna

blir allt större

och börjar ligga kvar.
Kläs världen i tystnad

och livet i ömhet.
Ville vi som björnarna

gå i dvala.
Som naturen

vila i glömska.
Hittar jag slokande

under vinterns tyngd.
Lägger jag

i din lättfrusna hand.
Med all min värme.

Sommarens sista ros.

Steninge före stormen.

En slö dyning slår mot piren.

Förbi djupröda sjok av tång

smiter vi ut till ingenstans.
Isolerade från resten av världen.

Glömmer vi allt vi skulle.
Låter vi ansvaret

sjunka undan.
För allt som är äventyrat.

För det nalkande ovädret.
För allt utom denna stund.

Har vi bara förtröstan.
Är vi bara oss själva.

Uppspolade mitt i livet.
Vet vi bara nuet.

Som de vindslitna nätflaggorna

bland strandens stenar.
När den sista solen

bryter igenom.
Fladdrar våra själar

stadigt i vinden.
Tills högvattnet når ända upp.

Och vi är fyllda

av ett stort lugn.

Juleljus vid Storeskog. När blänkande vågor möts över den smala landtungan ut till udden. När strandrågen darrar i den hårda brisen. Får jag av det återvända ljuset ett sällskap. Av havet en bit ek som är rundad och blekt. Ser jag en svan nudda vågtopparna och landa på solgatan. Hör jag min själ ropa. Längs ränderna av skum. Till Basho min frände i den brusande tiden. Som om han satt här på stenen bredvid. Han som såg det eviga sitta intill det förgängliga. Kejsaren av ingenting. Skalden av närvaro. Mästaren av haiku. Ett brinnande ljus.

Himlen mörknar över Anten.

Björkskogen hukar

inför ovädret som kommer in.

Över ett Sverige

som nu är museum.

Under ett parasoll

med bryggkaffe i en plastmugg

medan regnet rasar ner

är jag ensam den här gången.

Utan pojken som blivit stor.

Vad är det du söker.

När rälsbussen lämnar perrongen

i en tapper hedran av det förgångna.

När dropparna smattrar mot bladen

och du inte kan återvända.

Söker du den där andra pojken.

Han som lade femöringar på spåret

och såg dem bli ännu större.

Han som gick längs banvallen

bland rälsspik och slipers.

Efter att rälsen rivits upp.

Som går här nu längs perrongen.

Letande rostande.

Spår av en barndom.

Nattsånger nedanför Stigbergsåsen.

Utanför gatlampornas räckhåll rycker de tämjda träden i sina rötter. Nynnar den vilda skogens andar trösterikt. Uppgår jag i parkens skuggor. Viskar den osynliga isen på dammarna. Blandas tystnade sånger med de ännu ohörda. Rör sig ingenting där vi trängdes i regnet. Ropar vattenfåglar ängsligt i mörkret. Finns flera varanden samtidigt. Är ingenting en motsägelse. Blir jag lycklig av saknaden. Har ingenting gått förlorat. Är vi allt vi nånsin var. Allt vi kommer att bli. Allt vi kunde ha varit. Allt vi givit röst.

Påskafton vid Lygnevi.

Uppe i backen

flammar påskbrasan vildsint

som en protuberans i vårsolen.

Mellan strandens tallar

väntar en vilsen skärgårdsbåt

hoppfullt på sjösättning.

I vattenbrynet skvalpar bitar av vass

från den smälta vinterisen.

Rämnar resterna av ett sandslott.

Trumpetar gässen

när jag går ut i sjön

på den långa bryggan.

Ända tills den tar slut

och vattnet är som svartast.

Ute där plankorna börjat murkna.

Där de inristade namnen

på dem som byggde bryggan

inte längre går att läsa.

Ser jag rakt ner i djupet.

Rakt in i pupillen.

På den våldsamma eld

som skapade oss.

Som en gång ska offra oss.

Som varje dag

låter mig återuppstå.

Ebb vid The Lizard.

Med kopparskimrande ormfjäll

reser sig klipporna ur havet.

Fortfarande varma

när jag går barfota

över deras svarta ödlehud

i den sista kvällssolen.

Blänkande i blodrött

som blottlagda drakhjärtan

på den återuppståndna stranden.

Komna ur jordens inre

där de blev till i begynnelsen.

När kontinenterna kolliderade

och ett helt hav försvann.

Mäter de årmiljonernas gång.

Omsluter de mig djupt inne

i grottorna som vågorna borrat.

Deras salta andedräkt

mot mitt ansikte.

Bultar de ännu.

Aldrig så svagt.

Mot mitt törstande öra.

Vintern kommer till Gerrebacka.

Går upp mellan hästhagarna

för att söka vad det var

han brukade ta bussen hit

för att finna.
De där långdragna dagarna

som skulle fyllas med mening.

För att se något annat

än den orörliga våningen.
För att få tiden att gå

som han sa.

Följer jag stigen upp i skogen

vid hans sida

som aldrig medan han levde.

Känner jag skogens

dammar frysa.
Frosten lägga sig på myren.

Högspänningen

väsa från ledningarna.
Når jag fornborgen på toppen

när den döende solen

slår in mellan tallarna.
Möter jag honom

i den stundens skönhet.
Ser jag havet långt borta.

Får jag hans förlåtelse.
Det var inte du

som valde min ensamhet.
Det var jag.

Tunn atmosfär över Læsø.

Vårsolen hettar genom kabinfönstret. På glittret långt därnere vandrar en oljetanker i godan ro. Medan tiden går. Skockas molnen över fastlandet. Känner vi luftgropen i magen.
Hanterar vi oron för planeten. Flyger vi vidare. Som om ingenting höll på att hända.

Brännande festivalkväll på Draken.

I den nästan tomma salongen

med en handfull tillresta

Karpe-fans från grannlandet.
Ser jag konsertfilmen

som trycker upp mig mot väggen

och drar med mig

genom Norges mörka kulvertar.

Genom kriget som pågår

mitt ibland oss.
Mellan verkligheten

och våra fördomar om den.
Utan att jag nånsin

får tillbaka balansen.
Mellan yta och djup.

Mellan rädsla och mod.

Mellan utanförskap och inkludering.

Möter jag mina egna osäkerheter.

Om vad jag tycker

och vad jag borde.
Om vem jag är

och vem jag vill vara.
Om vad jag just varit med om.

När jag vet

att det var något stort och viktigt.

Om att inte få höra till

sitt eget liv.

Att vara främmande

i sitt eget land.

När jag känner

att deras sprutande eld

svett min hud

men värmt mitt hjärta.
Adjø Montebello

vi ses igjen.