Semesterslut i Sommarsverige.

Slagregnet torkar på asfalten

och luften klibbar mot kinderna.

Vi stuvar utemöblerna i källaren

och minnena i hjärtat.

När som ängen gulnar

och äpplena mognar.

Släpper jag anspråken

på viktlöshet.

Fladdrar en lätt oro förbi.

Sipprar ett obestämt

vemod igenom.

Lämnar jag stunderna

som lovade oändlighet.

Njutningen

som verkade gränslös.

Högt ovanifrån.

Landar vi tungt igen.

Bortanför drömmarna.

Nära livet.

Med vingarna i behåll.

Juleljus vid Storeskog. När blänkande vågor möts över den smala landtungan ut till udden. När strandrågen darrar i den hårda brisen. Får jag av det återvända ljuset ett sällskap. Av havet en bit ek som är rundad och blekt. Ser jag en svan nudda vågtopparna och landa på solgatan. Hör jag min själ ropa. Längs ränderna av skum. Till Basho min frände i den brusande tiden. Som om han satt här på stenen bredvid. Han som såg det eviga sitta intill det förgängliga. Kejsaren av ingenting. Skalden av närvaro. Mästaren av haiku. Ett brinnande ljus.

Halvmåne över Laholmsbukten.

Uppe på fälten dansar älvorna

medan produktiviteten sover

i rader längs motorvägen.

Här nere bakom klitterna

drunknar alla ljud

i de brytande vågorna.

På sanden ligger

några kvarglömda badkläder

och snäckorna krasar

under mina fötter.

Ett väldigt regnmoln i upplösning

nafsar efter Jupiter

som en döende flygödla

på den aprikosrosa natthimlen.

När månstrimman sköljer

in över stranden

som flytande guld.

Ser jag tvärs igenom livet.

Det som kunde varit.

Falna som ljuset i sydöst.

Det som faktiskt blev.

Glimma i vattenbrynet.

Som korn

att varsamt vaska.

Tidig kyla vid Stora Dammen.

Bortanför träden

brusar morgontrafiken

helt ovetande.
Om gräsanden

som glider vidare

när gässen landar

med utdragna plask.
Om den tunna röken

som stiger från vattnet

när sothönan letar småkryp

i strandkanten.

Om måsarna

som seglar över gräset

när rimfrosten dröjer kvar.

När den stigande solen

kastar långa skuggor

på en vaknande värld.
När den lilla kasperteatern

längtar efter att öppnas.
När vi klär oss

i dagens skruder.
Trär på oss våra näbbar.

Tar ett steg ut i tomheten.
Känner vingarna

bära eller brista.
Högt ovanför tomrummet.

Harholmsviken i västlig kuling.

Drivor av skum

dallrar i skrevorna.
Små vita bollar

sliter sig loss

tumlar iväg över hällarna.
Studsar lätt mot mitt ansikte.

Blir till ingenting i min hand.

På de oroliga vågorna

navigerar ejderhannen skickligt.

Tillbaka igen för att möta

den vår som ska komma.

Vänder han sitt långsmala huvud

åt mitt håll.
Vem kallade dig.

Jag hittar lä bakom klippan

och ser honom lyfta.
Ser de bortglömda båtarna

som ligger spridda över strandängen

och aldrig mer kommer att segla.

Ser dagen tyna.

Himlen djupna.

Visst var det ljuset.

Som kallade dig.

Längtans mästare.

Nytt år på Jorden.

Himlen exploderar

och vi kysser varandra.
Under världens blixtrande tak

där tiden dansar in

allas våra förhoppningar.
Där ljusen brinner

och vi skickar vår värme

i alla riktningar.
Är våra löften

storslagna och ädelmodiga.
Ser vi på andra sidan natten

oss själva skratta

av lust och infrielse.
Glittrande som diamanter

våra ögon.
När vi blivit det vi drömde

och väckt det som domnat.
När vi vågat det vi ville

och vill ännu mer.
När vi visat vår kärlek

för allt vi älskar

och givit vårt beskydd.
När vi tänt upp

varandras mörker

och sett våra själar glasklart.
Ska vi kyssas igen.

Ska vi ta i våra armar.
Vår enda jord.

Kylig kväll på Brick Lane.

Restaurangerna börjar stänga

och långsamt kommer staden till ro.

Vi som lever i ljuset släntrar hemåt

för en ny dag på scenen.

Medan spillrorna stryker

längs husväggarna

och ber om några slantar.

Som graffitti deras öden

målade i svart.

Som skeppsbrutna

drivande med strömmen.

Som rymdhavets fyrväktare.

Blickar jag ut i mörkret

från designhotellets höjder.

Mot kontorstornen

som aldrig riktigt slocknar.

Mot den gigantiska ljusskylten

där en uppknäppt tjej

flörtar med den tomma natten.

Minns jag inskriptionen

på moskén som varit

både synagoga och kapell.

Som sett så många

ta form och försvinna.

Som hoppfullt glimmar i guld.

Umbra sums.

Skuggor.

Är vi.

Sommaroväder över Sörmland.

Tången ligger uppspolad

bland strandblommorna

och snipan hukar i sitt båthus.
Som två stolta spökskepp

seglar ett par tranor

in över fjärden.
Som en djupgrön norrlandsälv

forsar den kraftiga vinden

genom landskapet.
Dränkta i en rastlös förväntan

viskar våra själar som säven.
Om regnet som ska komma.

Om bröllopet som ska stånda.
Om löftena som ska givas.

Att du alltid.
Ska vara så nära.

Att du alltid.
Ska lysa i mörkret.

Flöda som honung.
Älska som nu.

Att du alltid ska vara

den jag söker.
Att du aldrig.

Högsommardvala på Öllövsstrand.

Åskmolnen stegrar sig

över inlandet.
Några svanar viner förbi

alldeles över den blanka ytan

och sädesärlan vippar

förtröstansfullt längs strandbrynet.
Runt den vissnade majstången

böljar ett hav

av ängsblommor och långgräs.
Som om de trotsade tidens flyende.
Klämtar blåklockorna.

Brinner kungsljuset.
Vajar renfanan.

Väver åkervindan in

allt i sitt skyddsnät.
Faller vi tyngdlöst

ner i varandets djup.
Utan att gripa

efter mening.

Kastar jag mig från bryggan.
Genom det klara vattnet.

Sjunker jag handlöst.
Allt närmare ytan.

Molnfritt över Blåalt.

Medan en stadig sydan

far genom bokarnas kronor.
Flödar det förgyllda

höstljuset mellan flyttblocken

och sköljer upp på mossan.
Faller löven i de långa skuggorna

som den kommande snön.
Påminns jag om

hur naturen en gång såg ut.
Gammelgranarna

som i sekler gömt sig härinne

bakom berg och sjöar.
Vars vishet djupnat

av obruten eftertanke.
Som bevittnande förmultnandet

av sina stormfällda själsfränder.
Fäller sina tårar av koda.