Styv kuling på Mönster.

Obekymrat svävar trutarna högt uppe i den hårda vinden. Nidingen har försvunnit bakom tunga moln och bränningarna är lika vita som fyren på udden. En sådan här dag är det lätt att förstå varför lotsutkiken hålls fast med stålvajrar. En sådan här dag ligger världen blottad. Mörkröda maneter strandade långt upp på stigen. Kadavret av en säl bland drivorna av ruttnande tång. Mellan strandens stenblock den långa flaggbojen uppspolad. Som jag får en impuls att ta med mig genom den sjungande skogen. Med den söndertrasade fanan långt framför mig som i ett tornerspel. Ännu en stund. Ska vi hålla oss upprätt. Skavi hålla varandra kvar. Ska vi dra en lans för det sköra. Tills en sådan här dag. Vi obekymrat svävar bort. I den hårda vinden.

Tunn is på Fågeldammen. 

Över natten har världen blivit svartvit och ljuden bara viskningar. Stilla och varsamt faller vintern och klär allting i skörhet. Genom revorna i molntäcket ser jag en skymt av himlen. Det ljuslätta bakom det grå. Skatorna i trädtoppen. Först hunden. Sedan den vita käppen som hon håller framför sig. Till sist hennes ansikte. Fyllt av förtröstansfull framåtrörelse. Jag sluter ögonen och går in i hennes värld. Hör knarret från mina skor mot kramsnön. Det metalliska kraxet högt uppifrån. Det ljudlösa dunsandet från snöflingor som träffar marken. Som mina tvivel. Hennes visshet.

Lucianatt över Askimsfjorden. 

Från låga regnmoln faller våtkalla droppar och dagen sjunker ner under ytan. En storm är på väg och viken är fylld av svanar. De lyser i den tilltagande svärtan och tycks vila i förtröstan. Försiktigt går jag över de hala bryggorna för att möta nätternas moder. Hon som får djuren att tala och makterna att komma i rörelse. Det sjunger i vinden när en flock änder lyfter från vattnet och jag rör mig i gränslandet mellan ljus och mörker. Provar att vara ängel och lämna fast form. Provar att störta ner och förångas. I en lång väntan på att godheten ska flöda. Reser hon sig ur vattnet framför mig och flaxar med sina stora vita vingar. Nu kan du inte komma längre. Nu är det vi. Som tar över.

Söndagsliv i El Raval.

När novembersolen nästan värmer. När vi plöjer genom bokmarknadens mangaserier och spanska klassiker. Rasslar barbröstade skejtare över torgets stenläggning. Blandas djupt därinne i de trånga grändernas skuggor. Härjade existenser med välbärgade. Design med graffiti. Barnens lekröster med min egen inre. Under raderna av plataner. Köper vi portugisiska bakelser. Smälter våra tapas på tungan. Smyger vi på hängivelsen. Önskar vi oss all tid i världen. Att älska livet.

Loj september i Kinneviken.

Längst ut på sandreveln dansar ett ungt par tango i solglittret. Varsamt och dröjande som om något stort stod på spel. Slumrar jag på klippan häruppe i den milda sjöbrisen. Medan syrsorna spelar lågmält och en mås gör sig hörd därute. Medan korna rör sig omkring oss på hällarna. Sävligt sökande efter något. Stannar de nyfiket alldeles nära. Vädrar i luften som för att tyda oss. Tittar storögt som om vi var det udda inslaget. Vandrar de vidare genom den flyende dagen. Som om vi inte alls var viktiga. Vår dans med tiden.

Tungt sinne vid Hanhals.

Vindgrumlade vågor

sköljer över piren.
Tången fladdrar på taggtråden

och en otröstlighet

vilar över den tomma hamnen.
Världen går i stålgrått

när vårtecknen hukar

för bisterheten.
När en ensam svan

stryker förbi nära vågorna.
Ser jag ut över havet

utan att kunna frigöra mig.
Från den senaste rapporten

om hemsökelse.
Om en utstuderad grymhet.

Här i skuggan

av De fredlösas borg.
Där människor länge sedan

föll för svärdet.
Där livet klänger sig fast.

Tar jag upp

mitt enda motvapen.
En skoningslös medkänsla.

Midvinter vid Solbacken.

Snön faller glest

över en svartvit värld.
Bakom övervakningskameror

och ointagliga murar

ligger barndomens sommarhus

som en ängslig fästning på kullen.
Träden har vuxit upp

men all denna tid

har granitblocken legat blickstilla.
Sedan den brandgula rälsbussen

rullade längs stranden.
Sedan han ivrigt körde

sin trehjuling på gårdsplanen.
Sedan sandslotten byggdes

i hans ensliga kungarike

och skönhet var det varma

glittret på viken.
Har mysteriet blivit djupare.

Har han inte glömt

namnet på lycka.
Har han alltid återvänt.

Dit solen och färgerna bor.

Längst inne

i solens hjärta.

Karsefors Festplats i åska.

Det dammar om traktorn som skördar vete i hettan. Kulörta lyktor hänger ner runt oss som fyndar bland gamla husgeråd och julskivor. Medan lyckohjulet snurrar kommer mullret allt närmare och enstaka droppar börjar falla i solskenet. Tills skyfallet slutligen är här och vi flyr till caféladan. Där regnet yr in genom dörren och tavlor blåser ner från väggarna. Där blixtarna flammar i det plötsliga mörkret och knallarna kommer allt snabbare. Där ägaren spelar Yellow Submarine på tramporgel och vi sjunger med i refrängen. Glada att vattnet sköljer över oss igen. Att ha den här stunden. I djupet av våra själar. We all live.

Uppgränna i skyfall.

En ridå av regn drar in över Vättern.

Det första augustiljuset

förvandlas till droppar

som smattrar mot växthusglaset.

Åkrarna med moget vete

forsar ner mot bråddjupet

när himlen öppnar sig igen.

Detta storslagna landskap

som alltid talat till mig

med en självklar förtrolighet.

Får svar från någon långt därinne.

Har fått mig att återvända

ännu en gång.

Som om jag kom

någonstans härifrån.

Känner jag igen mig.

Randen av träd mot vattnet.

De blånande skogarna.

Humlan på väg mot blomman.

Det är vi

som talar till dig.

Vi som är liv.

Kommer alla

någonstans härifrån.

Sommarnatt vid Ekelund.

Det nyss fallna regnet dryper från träden. Tungt slår dropparna ner mellan stammarna i den förväntansfulla tystnaden medan stjärnorna gnistrar bakom tunna molnslöjor. Går jag ut på ängen där älvorna skimrar i ljuset från fullmånen. Rör de sig stilla runt mig medan vindkraftverket slår rytmiskt i luften som en flygödlas vingar. Inifrån skogens mörker skäller rådjuren som vargar och några gäss drar över himlen. Skrikande en hälsning till natten. Ville vi alla dansa. Ända till gryningen.