Blåsväder i Lagered.

Regnmolnen strömmar över himlen och i byarna forsar träden som ett vattenfall. Påpälsad sitter jag i solstolen och fångar strålarna som kommer ibland. I köket hänger kryddor på tork och det är dags att plocka vinbären. Innan stugan ska packas ihop och bilen stuvas. Går jag uppför brandgatan. Genom den resliga granskogen som en vacker dag ska bli hygge. Längs resterna av en gärsgård. In bland de väldiga bokarna där ljuset spelar. Försvinner jag allt längre. Blir jag allt mer. Som en vacker dag. Upplöst i vinden.

Duggregn vid Tjolöholm. 

I den fuktkalla eftermiddagen travar vi ut genom drivorna av tång och lägger ostronskalen från nyårsmiddagen till ro. En prydlig hög på det grunda vattnet som ska skingras i nästa storm. Ute på udden dricker vi te tills regnet driver in oss bland de stora ekarna och i skogens tystnad pratar vi om vad våra själar ville med att skaffa sig en kropp. Det mjuka i allt det hårda. Det nära i allt det avlägsna. Den kalla känslan. Av en droppe mot kinden. Den varma. Av hud mot hud.

Det spricker upp över Nordöarna.

Jag hittar en stig ut mot ljusningen. Följer den smala cementgången som ringlar genom klippskrevorna. Förbi sommarnöjen av masonit. Förbi den rostiga minan som aldrig fick explodera. Förbi fiskeboden som sakta förgås av längtan efter sin fiskare. Han som hade ordning på alla redskap. Som nu ligger i en härva på det murkna golvet. Oroligt kretsar måsarna runt mig och under fötterna krasar deras musselskal. Jag hinner tänka att gudingarna låter förundrade. Innan deras parningsläten slits sönder av räddningshelikoptern som dundrar förbi ut mot öppet hav. I sökandet efter skeppsbrutna. Högt över skärvorna av allt vi skulle bli. Rädda. Våra själar. Djärva. Våra hjärtan.

En gråmulen dag i drömfabriken.

Molnen hänger tunga över Santa Monica Bay och det är glest på stranden. Men uppe i Hollywood gassar solen över allt som kunde varit. I staden där ingenting är vad det tycks vara och själva verkligheten är en iscensättning. En kuliss som kan göras om. En råvara till illusionen. Där det enda sanna är skenbarheten och vi famlar fram bland rekvisitan. Hur betryggande är då inte de slitna plankorna ute på piren. Det spontana skrattet mellan oss som låtit fasaden rämna. Det fuktkalla duggandet en tidig morgon. I södra Kalifornien. Där det aldrig regnar.

Solen går ner över Tistlarna.

Vattnet står lågt och jag nuddar vid bottnen när jag dyker från klippan. Det är svalt men inte kallt och tången under mig är mörk som på hösten. En korp flyger in över skogen och det dova kraxandet ekar i den spegelblanka stillheten. Pottarna har nästan torkat ut i värmen men regnet är på väg. En skugga som drar över mitt djup. Och jag upplever allt som om det var länge sedan. Sanden mellan mina tår. Den fuktiga handduken mot huden. Allt det där omedelbara. Som omsluter mig. Som varje sommar. Var själva livet.

Skymning i Sankt Petersburg.

Kvällsluften är spetsad med en föraning om den nalkande vintern. Vittrande fasader rymmer nytt guld men minns en tröstlös strävan. Längs kanalen där det spillda blodets katedral reser sig mot himlen. Flödar en ivrig ström av människor vidare. Med en osalig blandning av aspiration och ängslan i ögonen. Speglade i det oroliga vattnet. Vi de äldsta av vänner. Som förenats här så långt hemifrån. Gäckande livets förgänglighet. Svävande på gemensamhetens vingar. Skålande i frusen vodka. För stunden vi fick.

Askimsbadet i en bister vind.

Som om alla färger

tagit slut.
Som om livet

var en industriell process.
Som om den byggts för kråkorna

som snart drar vidare.
Sträcker den ut sig

i all sin ödsliga längtan

efter ordning.
Sin stela skräck för kaos.

Sin kliniska gest

av generositet.
Vågrät i en strävan

efter utjämning.
Lodrät i en antydan

om fallhöjd.
Vinkelrät i en önskan

om normalitet.
Är den för barnen

som kom från ingenstans.
Från skärvorna

av en struktur.
Från ett sluttande plan.

Som går förbi mig

i snålblåsten.
Som bara har

att kalla sitt hem.
Förläggningen

längst in i viken.

Något att stå på.

Det regnar på Omberg.

Som en pilgrim

kom jag hela vägen.

Men inte för relikerna

i klosterstaden längre bort.

Utan för att se vad han såg.

Från sin älskade kulle.
Så ömsint fångat i hans tavlor.

Just den här tiden på året.

Just en kväll som denna.

Vetet och rågen som skördas.

Käglorna av ljus

som strålar ner genom molnen.

Slöjorna av regn över Vättern.

De höga skyarna

som jagade honom.

Han som tycks ha varit

någon sorts själsfrände.

Hellre konstnär än ämbetsman.

Hellre här än i staden.

Hellre sann mot sig själv

och den starka ingivelsen.

Ifred med alltet

och stormen därinne.

Kungen av luft.

Prinsen av längtan.

Ljuspunkter längs nattens europaväg.

Basen pumpar mot bröstet

när jag rusar genom sjoken

av dimma som driver in

från ett osynligt hav.
I den glesa trafiken

är det bara mina strålkastare

som spelar över de snötäckta fälten.

Dovt glänsande

som ett bronsålderssmycke

går månen upp över inlandet.

Långt borta stiger upplysta rökmoln

från bruket där en hel skog dör inatt.
I perfekt synkronicitet

blinkar röda lampor

från raden av vindkraftverk

som stannat mitt i stillheten.
Passerar jag platsen

där flammorna steg

mot stjärnhimlen

från den övertända ladan.
Där fasadbelysta logistikhangarer

nu otåligt inväntar morgonen.
Försvinner jag djupare in i mörkret.

Stiger jag ut i den kalla rymden.
Där Orion går ner över skogen.

Nuet över det förflutna.
Jaget över alltet.

Livet över döden.

Smögen i svartvitt.

Oupphörligt

patrullerar havstrutarna

över den kala skärgården.
Pressar en rastlös sydvästan

mot mitt ansikte.
Vakar stenkumlen

över tomma vatten.
När kvällningen kommer snabbt.

När den svaga rodnaden

i svärtan tonar bort.
När natten alltjämt

blir längre för var dag.
Jagas jag över klipporna

av en skugga

från händelserna i världen.
Kan jag inte komma undan

en känsla av förebud.

Bekymras jag på djupet

över människorna.
Över en synbarlig polarisering

mellan ont och gott.
Ser jag ut över ett upprört hav.

In i det envisa skenet från Hållö.
En påminnelse utan slut.

Om att allt mörker har ett ljus.
Allt ljus ett mörker.

Att ingenting bara är.
Svart eller vitt.