Tungt sinne vid Hanhals.

Vindgrumlade vågor

sköljer över piren.
Tången fladdrar på taggtråden

och en otröstlighet

vilar över den tomma hamnen.
Världen går i stålgrått

när vårtecknen hukar

för bisterheten.
När en ensam svan

stryker förbi nära vågorna.
Ser jag ut över havet

utan att kunna frigöra mig.
Från den senaste rapporten

om hemsökelse.
Om en utstuderad grymhet.

Här i skuggan

av De fredlösas borg.
Där människor länge sedan

föll för svärdet.
Där livet klänger sig fast.

Tar jag upp

mitt enda motvapen.
En skoningslös medkänsla.

Jaktsäsong på Kållandsö.

Regnet hänger i luften och östanvinden kommer med en oväntad kyla. Vi åker genom ett öde landskap som nyss färgats rött. Ute på fältet står en älg som inte tycks ana att jakten börjat. Vi pratar om hur vackra ekarna är och om nyheterna vi inte längre förmår att läsa. Jag korsar pilgrimsleden och tänker på att slottets kapell byggdes av hunger. Ser havsörnen flyga förbi över skogen. Som ett sista farväl. Som en envis dementi. Som en trotsig kommentar till frågan som barnen jobbat med inne på besökscentret. Vad händer med jorden i framtiden. Som besvarats på en av de gula notisarna. Med små spretiga bokstäver. Alla. Är döda.

Sjöbergen i julmörker.

Upp mellan kråkslotten

som trängs på sluttningen.
Slinker jag in

i den yviga skogen.
I det dunkla mellanrummet.

Det trängda ingenmanslandet

mitt i allt det tillhörda.
Mitt i stadens hetsiga glitter.

Skymtar de nedsläckta skjulen

trotsigt i halvmörkret.

Hoplappade av bråte

och skakiga drömmar.
Om en egen odlingslott

och några sorglösa höns.
Om en fristad för det

som inte passar in.
I det nya

som vill byggas här.
Som skulle avliva det tilltufsade

men ännu levande.
Som den siste nattmannen.

Som bodde härute i skuggorna.
Ensam vid sin djurkyrkogård.

Solskimmer över Näsbokrok.

På en sten ute i vågorna

sitter en svartglänsande skarv.

Orörligt lystrande

efter tecken på fara.
Långt borta

nästan upplösta i diset.
Anar vi konturerna

av kärnreaktorerna.
Som den gäckande skuggan

av en osäkerhet.
Som de strandade resterna

av en utdöd civilisation.
Som de sista överlevande.

Sitter vi här på en stock

och småpratar om det största.

Balanserar på skärvorna

från ett skepp som förliste.
Går vi på klapperstenarna

längre ut i förvissningen.
Att vi är de odelbara.

Som med blytjocka lager av ömhet.

Står emot sönderfallet.

Molnfritt över Blåalt.

Medan en stadig sydan

far genom bokarnas kronor.
Flödar det förgyllda

höstljuset mellan flyttblocken

och sköljer upp på mossan.
Faller löven i de långa skuggorna

som den kommande snön.
Påminns jag om

hur naturen en gång såg ut.
Gammelgranarna

som i sekler gömt sig härinne

bakom berg och sjöar.
Vars vishet djupnat

av obruten eftertanke.
Som bevittnande förmultnandet

av sina stormfällda själsfränder.
Fäller sina tårar av koda.

Skördetid vid Lagans strand.

I den tidiga morgonsolen

ligger daggen tung.
Under en klar himmel

där stjärnorna nyss bleknat.
Fladdrar vita fjärilar handlöst

från ena sekunden till nästa.
Glittrar spindelnäten

bland ängens gräs

som galaxer i rumtidens väv.
Ger sig tröskorna ut

för att bärga vad sommaren gav.
Låtsas vi att den inte är över.

Tiden då vi rörde oss långsamt.
Som ljuset

från andra sidan kosmos.
Tycktes allt dröja så länge

fast det gick blixtsnabbt.
Som flodens vatten.

Verkade allt så stilla

fast det rann vidare.
Till kärvar av hågkomster.

Binder vi våra stunder.
Till en annan tid.

Fångar vi våra drömmar.

Framtidsfredag på Jorden.

Ur ett skadat hjärta talar jag till midnatten med sjunkande ord. Har vi kommit till en punkt av återvändo. Flyr vi till en plats av blint hopp. Ser vi inte skogen för fällda träd. Vår egen nakenhet. Skyler vi med slöjor av silver. Täcker vi med plåtar av guld. Vår tunna hud. Rullande som månen i ängens dagg. Dansande som älvorna. Ett ögonblick osårbar. Ett ögonblick skyddslös. Låter jag skyfallen skölja bort. Smaken av kallt stål. Andas jag in försiktigt. En skadad himmel.

Höstsol vid Ljushålet.

Mina fötter sjunker ner i dyn

medan knivmusslorna

skär genom tiden.
Det förhistoriska landskapet

öppnar sig omkring mig

och mellan holmarna

ser jag långt åt alla håll.
Inte ett hus, inte en båt,

inte en människa.
Bara gråhägrar som tar till flykten

med sina hesa läten

och tunga vingslag.
Upp över det första havet.

Långsamt stigande som flygödlor

över urbergets slumrande dinosaurier.
Så ljudlöst.

Blev vi till.
Skapade vi ordet.

Skrek vi i högan sky.
Kallade vi på mörkret.

Ligger här nu uppspolade

bland rosaskimrande stenar.
De grälla fragmenten

av världen vi skapade.
Som just här.

Just nu.
Inte skymmer ljuset.

Nattmagi på Sjöboholm.

Bara stengrunden

finns kvar av herresätet

som låg här på näset

genom krig och strävan.
Där oräkneliga skräddare

irrar över den blanka ytan.

Bruten av fiskar

jag aldrig ser.
Speglande natthimlens gränslöshet

i jordens ändliga skönhet.
När den växande månskäran

går ner bakom skogen.
När Venus lyser allt starkare.

Föds älvorna

ur det döende ljuset.

Deras svala andedräkt

nuddande mina kinder.
Deras lättsamma dans

bort över vattnet.

Deras viktlösa löfte

att tungsinnet bara är en slöja

att låta falla.

Deras tysta stämmor

i den mörknande sommarnatten.

Håll fast vid känsligheten.

Din största styrka.

Bleke i Brandhultsviken.

Med bara en liten stund tillgodo vill jag ändå. Gå genom dalen ner till vattnet. Höra vårkvittret fylla de ännu outslagna lövens tomrum. Känna närvaron av de väldiga ekarna som stått där helt stilla så ofattbart länge. Bråkdelen av en evighet. Ser jag en nedgående sol nudda den fallna stammens mossa. Väcka liv i det som multnar. Värma mig det lilla ögonblick jag hinner sitta vid stranden. Vid den igenvuxna stigen där pojken cyklade. Han som älskade den där sagan. Som anar tunga vingslag från skogen bakom sig. Som svävar iväg över viken. Till landet längesen.