Moln över Sahara.

Genom en lång canyon följer vi den slingrande floden av gröna palmer tills den rinner ut i sanden. Molnskuggor jagar fram över öknens soltorkade ödslighet men vi börjar ana att det som snart ska regna över oss inte är vatten. Några hundar rotar i en hög med sopor och ett par dromedarer kastar sig bort från vägkantennär vi sveper förbi. Annars är enstaka snår det enda liv vi ser medan en hård vind hänger ut allt tjockare slöjor framför den bleknande solen. När vi når staden vid världens ände. Börjar den andra världen. Slutar all visshet. Är sandstormen över oss.

Sommarnatt på Bananpiren.

Några meter bort

flyter den svarta älven

förbi i tystnad.
När strålkastarna tänds

och hon står där

som ett mörkt ljus.
När den tunga basen

får huden att vakna

och hjärtat att vibrera.
När hennes lätta röst

får mig att lyssna hårt.
När jag inte längre

kan något annat än vara här.
När det svåra

får bräckliga vingar.
Dansar hon som om

det var långt ifrån självklart.
Hör jag allt hon inte säger.

Flyger hon bort

över det glänsande vattnet.
Sjunger vi hennes ord.

Blir vi som en gåva.
Till varandra.

Septemberhetta på Islandsberg.

De tomma skären försvinner in i diset över Skagerack. Det är kav lugnt nedanför fyren där skarvarna dyker och vågorna brukar gå höga. Solen värmer som i juli och enstaka segelbåtar drar förbi. Men skärgården omfamnar stillsamt ensligheten som driver in från havet. Och när jag lämnar den solblekta bänken vid regnvattendammen. Blir min ande kvar som Muminpappan vid sitt svarta glo. Väntande med ivrig tålmodighet. Med barnslig allvarsamhet. Med ängslig visshet. På den första riktiga stormen.

Skarpt vårljus över Sundsby.

Utan att tveka vänder sig svalörten mot solen. Handlöst faller de sista fjolårslöven från ekarna för att ge plats åt nytt liv. Som förtrollad ljuder karpdammen av åkergrodornas parningsläten. I orädd lustfylldhet leker deras glänsande kroppar vid mina fötter.
När jag längs stigen möter en grupp ungdomar med Downs och en av dem fångar min blick. På sitt högljudda och frejdiga vis. Säger han hej. I nästan fullständig förvissning om att tillhöra. Med bara ett litet stänk av att kanske inte räknas. Jag svarar lika glatt men känner stinget i hjärtat. Den smärtsamma ömheten. För det innerligt tillitsfulla. Och ytterligt sårbara.

Genom Mörkerhålet en frisk vind.

Som en pansarkryssare

stävar den långasmala ön

vidare över Östersjön.

Klyver den stormvågorna

med sin yttersta udde.

Bär den oss ännu

en bit genom livet.

Fem män som kunde haft

varandra på kornet.

Som kunde spridit

död och förintelse.

Som följts åt ända hit.

Där vi står på igenfyllda bunkrar

och raserade skyttevärn.

På ett krig som inte blev av.

På rädslan för de andra.

På ett svagt hopp om försoning.

Vid kanonen som fortfarande

pekar mot öster.

Minns jag övningen med bajonett.

Hur vi skulle sticka in

och röra runt.

Hur den plågade sergeanten

lät min vägran passera

utan bestraffning.

Hur våra blickar möttes.

Vi som aldrig ville

varandra något ont.

Vi som älskade livet.

Precis som de andra.

På Vallda Sandö i vindens vård.

En styv kuling pressar in vattnet i viken. Längs sprickorna tränger tappra blommor fram medan skummet yr över hällarna. Ligger vi bakom klippan där solen knappt förmår att hålla oss varma. Flyger en pappa drake med sin son på den tomma stranden. Vakar en gråtrut över oss. Som de svartvita korna driver åskmolnen över fältet. Som sädesärlan letar jag efter något i strandbrynet. Där vi som uppspolade. Hittar våra liv.

Styv kuling på Mönster.

Obekymrat svävar trutarna högt uppe i den hårda vinden. Nidingen har försvunnit bakom tunga moln och bränningarna är lika vita som fyren på udden. En sådan här dag är det lätt att förstå varför lotsutkiken hålls fast med stålvajrar. En sådan här dag ligger världen blottad. Mörkröda maneter strandade långt upp på stigen. Kadavret av en säl bland drivorna av ruttnande tång. Mellan strandens stenblock den långa flaggbojen uppspolad. Som jag får en impuls att ta med mig genom den sjungande skogen. Med den söndertrasade fanan långt framför mig som i ett tornerspel. Ännu en stund. Ska vi hålla oss upprätt. Skavi hålla varandra kvar. Ska vi dra en lans för det sköra. Tills en sådan här dag. Vi obekymrat svävar bort. I den hårda vinden.

Apelviken i snöblandat regn.

På motorvägen jag nyss lämnade slukas bilarna av våt dimma. Orörliga står nu trutarna i strandbrynet och tar emot vågorna som brakar in. Fjolårsgräset vitnar av flingorna som inte längre hinner smälta. På campingen står några kvarlämnade husvagnar frusna i tiden. Stel om fingrarna väger jag den här lilla stunden i min hand. Ett obetydligt stopp på en lång resa. Ett kort sammanträffande med tidlösheten. En obestämbar känsla av angelägenhet. Är det just detta. Som är nu. Som är målet.

Norrgök vid Ångbåtsgrundet.

Jag hann hit

precis innan solen slukades.

Gick ner i säck

som min far skulle sagt.

Han som tog mig hit

första gången.

Kanske just en kväll som denna.

När aftonsången stilla tystnar

mellan pelarna i katedralen.

Ett blodrött sken

färgar de svarta klipporna.

Gässen sträcker

över yttersta udden.

Där jag inväntar

i den ängsliga frånlandsvinden.

Det ensamma seglet

som kommer genom sundet.

Solskivans upplösning

så långsam och hastig.

Fiskarnas nuddande vid ytan.

Tårarna som finns där under.

Just en kväll som denna.

Blomningstid på Tjolöholms Slott.

Bakom blyinfattade fönster ligger öarna försjunkna i drömmar. Vid mausoleet hon byggde åt honom. Blommar en regnbåge av tulpaner i vårens kyliga andedräkt. Tittar hon ändlöst efter sin älskade. In i det flydda livet. In i det längtande dunklet. Till de trevande tonerna från flygeln. Stiger vi in i deras sal. Dricker vi te ur det benvita porslinet. Ser vi djupt inne i varandra. Fröet till allt som slog ut. Allt som är vi. Ser jag dina kronblad som infällda vingar. Ännu snabba att lyfta. Att omfamna. Allt som är jag.